Jag är så jävla slut och mår så fruktansvärt obra. Okej, skolan går väl bra, rent människomässigt. Jag tycker jag håller humöret uppe någorlunda iallafall, men jag vill verkligen bara braka ihop i en hög och gråta ungefär hela tiden. Min kropp är helt sönder och jag gör mig själv illa hela tiden.

Är det inte genom felmedicinering, så är det genom att jag tvingar mig själv att vara vaken, omedvetet. Har jag inte ont i fötterna, så har jag ont i själen. 

Jag får ingen sömn överhuvudtaget nästan, för jag är så fruktansvärt stressad över allt jag är för stressad för att göra. Just nu sover jag kanske i snitt högst tre timmar per natt, och jag tror inte ens det är så mycket en gång. Jag tänker varje morgon när jag vaknar att idag, så ska jag lägga mig tidigt och sova ikapp. Men det händer inte. Det knyter sig i bröstet och får hjärtat att slå så fruktansvärt frt att jag tror jag ska svimma där jag står, går, eller sitter.

Äh, jag orkar inte ens skriva om skiten här. Jag skiter i det här nu och går och lägger mig. Jag tänker gråta mig trött ikväll, sen gå upp imorn, alldeles för tidigt, och göra det där jävla provet för att göra V glad och för att klara Svenska Bn som jag egentligen borde acea, sen imorn ska jag ta mig hem fort som fan igen, gå på den jävla dansshowen på christina, sen tillbaka till KD för att se La Boheme. Jag fattar inte ens varför själv. Snälla. Gör av mig nånstans. Nu bryter jag ihop och pallar inte det här mer.

…

”But there’s nowhere to hide
from the ghost in my mind

It’s cold in these bones
of a grown and a child

There’s no one who knows,
and there’s nowhere to go

There’s no one to see
who can see to my soul”

… 

fan ta det här, att jag inte bara kan få tycka att jag har det bra. självömkan är ju så fruktansvärt osexigt.

”Det finns sår, som aldrig slutar blöda och I hurt myself today.
Pain is ready, pain is waiting. Man känner sig så dum när allt bara hopar sig.
Den här texten blev för lång och ful, men det får var så nu”

Note to self: 1h 15min är inte nog med skönhetssömn, inte ens för en Charles Manson-lookalike som jag.

Nu ska jag in i duschen, sen iväg till skolan på föreläsningar hela dagen. Våra liv och underliv hette visst en av dom. Låter väl skôj. Jag skulle hellre ligga kvar i sängen.

Klart slut och fred ut!

”Good morning, good morning, it’s raining, it’s pouring.”

SORROW DOING A NEW DANCE
Måndag: Första dagen på lovet. Jag borstade mitt hår och bråkade med pappa.

IT WHISTLES THROUGH THE GHOSTS
Tisdag: Spring Awakening, riktigt bra förställning som sågs med syster. Vi är kära.

MY HEART SHIES FROM THE SORROW
Onsdag: SAW-marathon med Anna, jätteskön kväll!

EN SÅNG OM PURPURSOMMAR
Torsdag: en helt underbar Spring Awakeningföreställning. Långt inlägg, men jag var så tvungen att skriva av mig. Bäst!!!

GÅRDAKVARNAR OCH SKIT
Fredag: HÅKAN HELLSTRÖM!!! Och en jävla massa strul med biljetten.

JAG VILLE GÅ PÅ PANG-PANG
Lördag: Vaknade hos/av Anna, såg på Idol-Lars och jobbade.

DEATH AND LIVING RECONCILED
Söndag: Sov för länge och fick migrän.

Där hade ni den. Hoppas det blev lättare att hitta. Om ni hellre vill göra det hela The Old School-way, så ignorera det här och kolla bara under det här inlägget för att kolla bloggen som vanligt. Ibland är jag allt bra onödig, men jag kan inte sova… 

Hej, idag är det söndag och jag har sovit till sju. På kvällen that is. Vaknade imorse och tänkte ta mig iväg till Thespismötet och kände bara att; nej, det här går minsann inte alls. Hade till råga på allt inte bara sovit för lite sedan gårdagens hemkomst från jobbet, utan jag hade dessutom verkligen ont överallt. Så det återstod bara att gå och lägga sig igen, eftersom jag kände att jag ändå inte skulle vara till någon nytta på teatern om jag mådde såhär. Så, efter den slutsatsen gick jag och a mig igen och sov som sagt till sju. Mamma har tydligen försökt väcka mig och få mig ur sängen fler gånger under eftermiddagen, men det har jag inget minne av alls. Det är medicinen som gör mig helt groggy.

”Hey you pale and sickly child, been walking home a crooked mile?”

(Kan tillägga här att precis när jag avslutade det här inlägget blixtrade det till i ögonen på mig och jag kunde helt plötsligt inte se klart. Jag fokuserade på texten på mitt skrivbord och kunde inte få det till att det stod Purpursommar, vilket jag vet att de gjorde. Blixtar i synen, synfält som trasas sönder och försvinner i hål som rör på sig kan bara innebära en sak. Jag ropade på mor som fick komma ner till mig, släcka alla lampor, dra ner rullgardinen och lägga datorn på skrivbordet. Jag la mig ner, fick en massa piller och väntade på helvetet. Migrän. Jag sa ju det, jag kommer bli sjuk.)

Jag vaknade ungefär halv ett tror jag av Anna knäppte mig i ansiktet och sa att hon hade fått sms av min mamma. Jag gick upp och ringde mamma sen gick jag ut i köket och sa hej till Agneta. Tillsammans åt vi frukost och pratade om hur hur bra allt var igår. Annas mamma sa att hon hade känt sig väldigt ensam när hon hade fått kolla på gårdagens Idol helt själv, men vi fick veta att vi var tvungna att se uppträdandena från igår, snarast möjligt. Sagt och gjort, vi satte oss vid Joakims dator och kollade på LARS. Underbara Lars. För er som inte sett det:

Underbara, underbara, bästaste bästa Lars. Han gör vad han vill. Juryn tog honom med så här långt och nu är det upp till tittarna, inte Laila Bagge, om han ska åka hem eller stanna. Så länge han kuppar såhär så kommer han få fortsätta, veck efter vecka, och juryn får bli hur arga dom vill, utan att kunna göra något åt saken. Okej, jag vet, han tar platsen från någon som vill göra det hela helt seriöst, men Lars använder sin plats som han vill, inte som TV4 vill. Förresten, det är mycket tack vare Lars att en del fortfarande ser på Idol och så länge han underhåller, i ett underhållningsprogram som detta, så sitter nog tv-chefen på TV4 nöjd och gnuggar handflator. Men men, vi satt där vi datorn och diskuterade och kom fram till att Johan också var bra igår och att det var helrätt att Sepideh fick åka hem. Jag kände också att Robin B var snygg. Där ni. Anna och jag satte oss och spelade Xbox. Jag lärde mig efter ett tag hur man styrde flickan i Crash Bandicoot-bilspelet.

Rätt vad det var ringde mamma och sa att hon inte visste vart hon var, men tillsammans med Anna fick vi henne att hitta till rätt väg, och visp (You heard!) stod mamma och tutade på uppfarten. Jag sa hejdå til folket i huset och joinade henne i bilen. Jag han prata några minuter med mamma om hur bra allt var igår innan jag somnade som en stock och förblev sittande och sovande tills vi nått Kristinehamn, mamma hade handlat och parkerat hemma på VÅR uppfart.

Jaja, nu var vi hemma och jag satte mig och fördrev tiden i soffan. Ingen idé att lägga mig och sova innan jag skulle iväg och jobba, för då hade jag fått problem att ta mig upp i tid. Konstapel Rask kom förbi och socialicerade sig lite innan han skulle dra med mor och far på fest. Jag hann bli ovän med pappa också eftersom han var otrevlig om att jag tycker det är jobbigt att ringa runt till folk. Den här gången gällde det att ringa vakter om skjuts (ännu ett ord jag inte vet hur man stavar). Jag är okej med att ringa ett par stycken av dom, men bara dom som kände mig när jag var sju… Iallafall, Rask satt  ett tag och vi pratade om allt och inget för det kan han göra. Jag gillar honom. Han är kul. Men dom åkte som sagt. Ivana kom förbi för att vara med Stina och jag ringde Tobbe och allt med skjuts var okej eftersom han jobbade ikväll.

Snart var klockan kvart över åtta och jag skulle göra mig klar för jobb och insåg att min necessär med smink, tandborste och ansiktstvål var kvar hos Anna. Jag fick panik och bad syster om att få låna hennes. Hon var en ängel och hjälpte mig, så jag stressade mig nåt enormt eftersom mina jobbkläder inte heller fanns där dom skulle. Tobbe kom i skitbilen oh vi åkte iväg. Han tog en korv på Statoil innan vi kom till Varvet, där vi skulle få mat av Tham. Jag tror han var lite hungrig. 

Kvällen gick fint. Folk kom sent, som sig bör hos oss, men när kvällen var slut hade hela garderoben varit fylld, så vi klarade oss rätt bra tycker jag. Andersson och Högdahl spelade, och dom är väl helt kalrt ett av dom bättre banden man kan få turen att jobba med, på ett lokalhak som Varvet. Nästa vecka kommer Mange och han är BÄST! Jag skulle sjunga något med honom nästa gång, sa vi förra gången, men jag vet inte jag. Jo, tillbaka till kvällen. Jag fick jobba så jävla hårt. Det var kul för jag kände att jag var duktig, men jädrar så jag slet. Fick hjälp av Tham då och då, men det hade alla fått om dom jobbat den här kvällen. Jag måste nämna att idag var första gången jag jobbat med Petra som ordningsvakt. Vilken bra tjej. Jag visste inte riktigt vad jag skulle tycka om henne efter personalfesten när hon åkte tidigt för att pappa sköt henne i ögat med en kapsyl, men efter igår steg hon nåt så fruktansvärt i mina ögon. Hon var verkligen super, hade koll på dörren hela tiden så jag slapp jobbiga människor, och gav mig någon att prata om alla stereotypa människor som väljer att gå ut på krogen en lördag i Kristinehamn. Vi tyckte ungefär samma… Jag räknade förresten till åtta utklädda hos oss under kvällen, trots att det var All Helgona, och inte Halloween. Kvällen gick bra och jag gick hemåt ett par hundringar rikare. Tack, ni dricksande fôlk!

Fick även skjuts av Tobben hem och nu sitter jag här och ska strax sova. Jag spelar Håkan Hellström för Stina som ligger här i soffan och sover, vilket jag också ska göra nu, när jag berättat om min o så intressanta dag.

Pôss på er och G’natt!

”Time takes time to pass and I still hold some ashes to me. An occasional dream”.

Jag sparng upp till Bele busshållplats och kunde till slut andas ut när jag såg där stod folk, alltså hade bussen inte redan varit där. Kände mig skönt nöjd nör jag tänkte igenom allt jag faktiskt kommit ihåg att ta med mig, trots att det varit så stressigt. Listan på viktigheter rullades upp i huvudet medan jag stod där och väntade på bussen; Kameran, minneskortet till kameran, passet eftersom jag inte har något leg eller körkort, plånboken med pengar. Skönt, jag hade inte glömt något. Jag blev helt all inombords när jag insåg att något fattades. En stor bit saknades i väska, vilken jag utan inte hade en chans att komma in på Nöjes för att se Håkan. Jag hade ingen biljett med mig. Började nästan gråta när jag insåg att jag inte skulle hinna hem och leta efter biljetten och hinna tillbaka till Bele innan bussen gick. Så jag ringde i panik till pappa som jag visste var ute med bilen, och sa;

”Hej, det är jag… Jo… Jag har gjort något dumt… (Här börjar jag gråta) Jag har glömt biljetten hemma. Vart är ni?”

Samtalet fortsatte och resulterade i att pappa skyndade hem i bilen från konsum och letade efter min biljett, utan framgång. Den fanns ingenstans att finna. Till saken hör att biljetten inte låg mitt på skrivbordet där jag lagt den föraa veckan, för då hade jag sett den och tagit den med mig. Nej, min mamma hade hjälp mig städa rummet när jag under veckan legat i dvala på eftermiddagarna. Visst, jättesnällt av henne, men det resulterar även i att jag inte kan hitta någonting alls. Inklusive biljetten. Det kunde inte heller mamma själv, skulle det visa sig. Hon kom nämligen hem strax efter pappa och hittade ingen biljett. Jag lyssnade på samtalet och letandet över telefonen och insåg att jag skulle få leta själv efter biljetten, och började under ytterligare snyftningar vandra hemåt, samtidigt som bussen kom. Nere vid Gunnarsons, halvvägs hem hör jag en bil tuta och superstarta, så jag fattade att pappa var på väg. Jag såg dom elaka framljusen som bara kan betyda en Chrysler och sekunder senare satt jag i pappas bil. Biljetten hade mamma städat undan, den hade legat mellan två böcker på mitt skrivbord. Pappa hade hittat den och slängt sig i bilen för att hämta mig. Vi hastade iväg för att jaga bussen och ungefär tio minuter senare hade vi kört ikapp den, om den och stoppat den en bit mellan Ölme och Väse. Så, det var den olyckliga historien om hur DÅLIG kvällen kunde ha blivit. Nu var jag på väg till Karlstad, Anna och Håkan.

Väl i KD väntade jag i en halvtimme på Anna, och när hon kom åkte vi iväg mot Nöjesfabriken. Vi blev själaglada när vi kunde gå ohindrat in runt klockan halv åtta och fick veta av en garderobiär och trevliga vakter att vi inte behövde så ute och vänta på Håkan i ungefär tre timmar, utan kunde spendera tiden som vi ville inomhus. Vi satte oss utanför dörren till eventhallen och väntade. Anna hade med sig tidslinjen vi gjorde i onsdagsnatt/torsdags morgon, och vi kompletterade den lite. Några kom och knorkade sig före oss, så vi stod inte längst fram i kön, men vi lät det vara så, vi skulle komma långt fram ändå kände vi. Efter två och en halv timme var det insläpp.

Vi kutade in i supermanspeed och fann oss mothafukkin längst fram, ytterst lite till vänster om Håkans mikrofon. Nu var det bara att bida sin tid, hålla sin plats och skaffa sig någon slags pondus under en och en halv timme innan bandet gick på klockan 23.30. Och som vi väntade och höll vår plats. Det blev riktigt trångt framåt elva, med små mongon som ville knö sig förbi och ge oss armbågar i ryggen. Ont gjorde det men vi visste att det skulle bli en underbar kväll. Vi fick vår bekräftelse när klockan blivit ungefär 23.15 och ”Heroes” (Den långa versionen) med våran egen Bowie brölade monsterhögt ur högtalarna. Anna och jag höll hand och sjöng för allt vad vi orkade. Vi sjöng med våran Mr X och efter det var det dags. Trumhinnorna hade vant sig vid volymen trodde jag, men när publiken follkomligt gick bananas när ”Edelweiss” gick igång tog jag ändå det säkra framför det osäkra och satte i öronpropparna.

Som sagt, ”Edelweiss” spelade superhögt, hela publiken sjöng med Julie Andrews och Cristopher Plummer och visste att nu var det inte långt kvar tills Hurricane Gilbert skulle presentera världens bästa Håkan. Naturligtvis kom han sekunder efteråt uthoppade, stödd på GitarristSimon och en krycka. Jag blev helt orolig när jag såg att han inte kunde stö på foten, för jag trodde att han inte skulle kunna spela. Jag menar, en Håkankonsert är inte en komplett Håkankonsert utan Hurricane på gitarr. Men Gilbert presenterade och riggade upp sig med en gitarr, precis som vanligt och kvällen var igång. Bandet började spela ”Tro och Tvivel” från nya skivan, det där distinkta pianoplinket, publiken skriker högre än nånsin och till slut kommer Håkan. Världens bästa Håkan. Rock’n'Roll redan från början med alla klassiker, en del mindre klassiska och annat underbart.

Under ungefär en och en halv timma, stod vi och hoppade, sjöng, skrek, skrattade, svettades och knödde. Så kom nådastöten, ”Gårdakvarnar och skit”. Jag har aldrig hört den live förut men det här var något så otroligt häftigt. Att se mannen för kvällen sjunga själen ur sig, på knä, en meter ifrån mig, så ärligt bara han kan göra slog sönder mig. Jag grät nåt så fruktansvärt. Gittes inte ens sjunga med. Allt var så fruktansvärt bra. Anna gjorde mig medveten om att jag grät genom att torka av sin arm som jag slabbade på, men jag tror det var okej…

Naturligvis grät jag igen när ”Kärlek är ett brev skickat tusen gånger” spelades. Den som någon gång hört låten och texten till den förstår varför. Efter den låten var allt party igen med ”Kom igen Lena”. Jättemycket party. Hela publiken var med på noterna. Så varade partystämningen tills bandet sa hejdå och gick av scenen. För att sedan komma tillbaka, så klart. Dom rev av en underbart fin ”Nu kan du få mig så lätt”. ”En vän med en bil” fick avlösa kvällens andra snyftare, sedan var det på riktigt dags att gå, men först, det vi som gått på Håkan förut, visste tvunget måste avsluta en konsert. 

Till en superfin ”Det är så jag säger det” med tillhörande, otroligt träffande tal, går jag sönder igen. Nästintill kreverar av det han faktiskt står där och sjunger. Till mig. Han sjunger inför oss allihop, men ikväll träffar det mig. Det är bara till mig. I sången om flickan som sårats för svårt, som inte förstår hur fan något någonsin ska kunna fungera, slår Håkan an hjärtesträngen och jag känner mig fullständigt fördärvad. En känslokollaps utan dess like. Jag grät, och vi sjöng. Tiden försvann, sådär löjligt som dom beskriver det i film, men det här var på riktigt, och kvällens film kunde inte ha haft ett mer underbart slut.

Det bästa med hela konserten, förutom konserten i sig var helt klart;

1, Vakterna. Underbara vakter med full koll på läget, som skyddade mig mot den för fulla killen precis bakom. Han försvann bakåt när han fick nobben av en vakt. Det var bra.

2, Simon Berglund. Håkans gitarrist och min vän den här kvällen. Under någon låt som jag inte kunde, tidigt under konserten, när Håkan var på andra sidan scenen, passade jag på att kolla på dom andra musikerna. När jag kom till den vänstersta gitarristen tittade han på mig också! Sen fortsatte jag att titta och tänkte att han tittar nog snart bort och byter till någon annan, MEN SE det gjorde han inte. Han fortsatte titta på mig, så vi lekte ”Den som viker undan med blicken först förlorar” under HELA låten. Det var nåt helt sjukt kul och intensivt, och till råga på allt vann jag när han var tvungen att väja med blicken för att synka slutet med trummisen. Sådär fortsatte vi under resten av konserten lite då och då, och det roliga var att det verkligen inte var något jag inbillade mig utan det var verkligen så att jag tittade på han, och han tittade tillbaka. Det fick jag dessutom bekräftat när han sprang fram till mig och kastade ut en ros efter sista låten. Till mig. Det var ingen jag råkade fånga från någon som kastade på måfå. Den var till mig, från han. Coolt.

Nu var konserten slut och vi drog oss utåt, undan han den fulla som stått bakom mig. Han ville prata, men jag sa bara att konserten var bra och ingen annan låt än ”Nu kan du få mig så lätt” skulle få avsluta. Jag och Anna dansade ifrån honom till ”Seven Nation Army”, hämtade ut våra jackor och begav oss ut i natten.

Vi promenerade inåt stan i behaglig takt och jag insåg att jag faktiskt inte hade haft ont i fötterna under kvällen. Eller jo, ont i benen hade jag haft, fast inte varit sådär obehagligt varm så det gjort ont. Iallafall, efter promenaden fann vi oss vid torget. Jag bestämde mig hastigt och lustigt för att sova hos Anna inatt, för nån annan lösning hade jag inte tänkt på innan dess. Vi satte oss på bussen till Skoghall. Någon hade spytt i mittgången längst bak, där vi var tvungna att sitta, och en kille som också gillade Håkan hade jävligt ont i foten. Det hann han säga cirkus 20 gånger, men resan var trevlig trots en viss odör. Vi gick av på Abborrvägen, som sig bör och såg att det var stjärnklart, så vi gick ner på fältet bredvid busshållplatsen och letade stjärnbilder. Rätt tufft att det räcker med att bara komma nån mil utanför stan så syns stjärnorna nåt alldeles otroligt mycket tydligare. Jag tänkte mycket på Stjärnfallet med Krunegård, och allt blev lite sentimentalt för en sekund när jag tänkte på allt som aldrig blev, fast det märktes inte tror jag. Vi blev iallafall där ett tag, försökte fota frusna blommor och frost samt pratade stjärnkonstellationer. Jag kan bara en.

Hem till Agnemyrs kom vi så småningom och då var mina händer blå. Vi gjorde popcorn och satte oss och såg på extramaterialet till alla fyra Sawfilmerna. Eller inte ettan, för den hade inget kul. Det här tog oss iallafall ett tag, men nu har vi sett tillsammans hur alla fällor funkar och att Adam egentligen är australiensare. Japp japp. 

Jag skrev det här sista på Annas dator medan vi satt i soffan, mailade det till mig själv, och lägger upp det när jag kommer hem. Efter det blev det att sova, med ont i kroppen men hellycklig i själen. Kvällen var underbar, men hade kunnat sluta i tårar och tandagnisslan. Får ge pappa en puss imorn. Jag gillar dig Anna, vi funkar väl ändå bra ihop. Tack för en superkväll! <3

Nighty på er!

”Stjärnfall. Stjärnfallet det är jag o du är himlen för mig varje dag.”

IT WHISTLES THROUGH THE GHOSTS
Tisdag: Spring Awakening, riktigt bra förställning som sågs med syster. Vi är kära.

MY HEART SHIES FROM THE SORROW
Onsdag: SAW-marathon med Anna, jätteskön kväll!

EN SÅNG OM PURPURSOMMAR
Torsdag: en helt underbar Spring Awakeningföreställning. Långt inlägg, men jag var så tvungen att skriva av mig. Bäst!!!

Så, nu vet ni vad jag skrivit om idag, det här inlägget tar jag bort typ imorn.

Puss och hej!

Jag tog ju som bekant bussen in till Spinneriet ifrån Anna och snart var det dags för föreställning.

Idag var det lite speciellt att se på Spring Awakening. För det första satt vi väldigt långt upp under första akten, vilket jag inte gjort förut. Ljudet blir ett helt annat, och man ser faktiskt bättre på ett sätt än att sitta långt fram. Känslan går ju självklart inte att jämföra, det är ju en annan sak att sitta nära where the action is, men det var tufft att se allt där uppifrån också. För det andra var publiken lite speciell, på flera sätt. Dels applåderade den, vilket inte hänt på någon annan av de två andra jag varit på, och det var skönt att få klappa av sig det glada man känner efter ett bra nummer. Dels var första och andra raden till hälften fylld med människor från någon slags särskola. Killar var dom allihopa och helt klart inte riktigt med hela tiden. Faktiskt. Men iallafall, det blev en rätt speciell atmosfär med dom i rummet. Då och då utdelades ett litet tjo eller hurrarop för att något var bra, men jag kunde verkligen inte hålla masken när en av dom plötsligt tjoade till under en våldsscen (Ni som sett den, när Wendla ber M att slå henne och han får damp och skriker fula saker). Som sagt, någon skrek till, ett riktigt förtvivlat tjut liksom som, NEJ, slå henne inte! Det var rätt hemskt, men lät så kul så jag fick ett anfall och kunde inte sluta skratta mitt i allvaret. Snart var det iallafall dags för paus och jag tog mig lite luft.

Efter pausen märkte vi att de lite mer än normalstörda människorna inte längre fyllde halva rad ett och två, så jag och Stina hoppade raskt ner och satte oss längst fram, till vänster. Och oj vad bra vi såg. Nåt helt sjukt att se början av andra akten därifrån, med Stina. Vi dog ju nästan under ”Dumpar Sorgen” och dog sen nästan på riktigt när det var nån annan som gjorde det. Om ni förstår. Alltså, jag tyckte jag grät i tisdags. Inget mot det här. Tårarna bara strömmade, fast på ett rätt lugnt sätt, ända fram tills ”Purpursommar”. Alltså, det var något helt sjukt. Om jag tyckte jag fick ögonkontakt i tisdags var den här upplevelsen helt sanslös. Där satt jag, på första bänk, och tårarna bara strömmade, ni vet som om man slagit på en kran i mig. Det bara rann. Iallafall, så här var det, jag vet inte om jag ska tycka det är häftigt eller skämmas för att jag grät så när det hände…

Georg - Han tittade på mig, jättelänge så jag inte visste om jag skulle titt bort, sen log han jättestort för att jag grät, sen tittade han på Stina och nästan skrattade.

Anne Bolstad - Anne Bolstad som spelar kvinnorna, var själv jätterörd under Purpursommar, och när hon såg jag grät bara log hon och nickade. Alltså, jag visade att jag tyckte det var bra, att det var gladtårar, och då började hon gråta. Fatta the connection!

Ernst - Stina sa han tittade som attan på oss när han satt mitt framför. jag vågade inte kolla på honom eftersom jag satt och tjöt när han kollade på mig i tisdags. han såg tydligen glad ut över det, sa Syster.

Martha - När jag hade tittat klart på Anne Bolstad så gick dom bak allihop, och jag tittade på Martha för hon ser så bra ut, så kollade hon på mig och jag bara grät. Så såg jag det började rycka i mungiporna på henne och hon liksom bara såg glad ut, såhär tacksamt glad.

Melchior - Under a capelladelen tittade han BARA på mig och då blev det för mycket, jag började vifta med händerna, ni vet som ”Men herregud, vad jag gråter, det är ju inte klokt.”, så skakade jag på huvudet, och då nickade han som att: Det är okej… Jag dog.

Som jag skrev förra gången, man överreagerar ju alltid när et gäller sånthär, ni vet ”han tittade på mig, han såg mig, vi tittade på varann!!!” men här var det verkligen så. Vi satt så nära och det går inte att ta miste. Och även om jag överreagerar så var det iallafall så jag upplevde det. Dom mest känslomässigt intensiva fem minutrarna på länge. Helt underbart. Jag går på moln.

Vad dom än tyckte och kände över att jag grät så otroligt, så går jag på det Anna sa, om man får någon att gråta som artist, då är det en jättekomplimang, så jag gav dom jättekomplimanger. Dom gjorde mig glad och jag tror helt ärligt jag gjorde dom lite glada också. Nu ska jag sluta skriva om SA för det här kan bli hur långt som helst, men dagens föreställning var bara s fruktansvärt bra. Upplevelsen av första bänk var så jävla topp och jag måste gå snart igen. Än en gång, se den om ni inte gjort det.

Jag tog bussen hem med Stina, efter att vi köpt vax till min sminklåda, som man kan göra sår med. Det ska jag lära mig. Men hem kom vi. När jag kom hem frågade mamma om jag ville med på Ulf Lundell i Örebro. Jag sa ja, fast sen ändrade hon sig så jag inte fick följa med. Jag var rätt trött så det var okej ändå, men lite synd, konsert är ju konsert. Tog en powernap på en kvart, sen blev det till att åka till Christinateatern för Revymöte/träning. Idag blev det iallafall till att komma igång lite. Vi fick oss en dans som jag ska försöka komma ihåg, och den kan bli rätt bra. Annars sjöng vi en del och pratade lite. Tiden bara woooshade iväg och plötsligt var klockan tjugo i tio, så då blev jag hämtad och vi köpte mat på Donken. Åkte hem och åt med far, sen dess har jag suttit rotad här i soffan och sett på tv, bland annat Debatt om fildelning och kriminalvård för unga, efter det har jag sett Dokument inifrån om ASSA-lås som är jättelätta att meckla upp (det ska jag pröva på grannens dörr imorn…), och om diskoteksbranden i Göteborg. Tio år sen. Helt sjukt att tiden gått så fort, det känns nyss i mitt huvud. Hemsk historia iallafall. Då tänkte jag på Casey i Kniven i Hjärtat när han sitter drogad innanför dörren och Amir sjunger för honom…

”Nu är det min tur Casey, att bära dig. Du gick tillbaks in i elden för att lära mig; Det är lättare än man tror, att bära sin bror. Att bära sin bror”

Underbar serie, har ni inte sett den så se den. Mycket tips här i min bloggilogg. nu ska jag sova för Jerry Springer börjar bli tröttsamt. Imorn blir det att gå på Håkan Hellström på Nöjesfabriken med Anna och det ska bli SÅ kul! Nu blir det suss och en sak till; hoppas ni inte är uttråkade av mitt skriveri, för jag kan inte göra det på nåt annat vis.

Hej på er!

”För tiden går, med vingars slag och fåglarna ska bära vårens första andetag.”

Men iallafall, nu ska jag berätta om gårdagen, om onsdagen. Vaknade ytterst sent och kände att nu jävlar är det brått att bli klar med allt tills sexbussen går till Karlstad. Oj det lät allt. Sexbussen. Bussen från Kristinehamn som avgick 18.05 då… Men som sagt, stressen gällde att det inte gick att bränna ner Saw 1, 2, 3 och 4, på den DVD jag skulle få ner skiten på, så det krånglade jag med ett himla bra tag, innan jag gav upp och insåg att det var dags att packa ner resten som skulle med. Hann bråka med mamma om diverse trevligheter innan jag sen iallafall satt på sexbussen. Den som avgick 18.05… Väl i KD tog jag bussen till Skoghall och satt på helspänn för att komma av på rätt busshållplats. Det gick också bra.

Nu spelas ”All thats known” från SA. Bra låt. Mums. Nu tänker jag på hur bra det var igår. Ojoj.

”litora, multum ille et terris iactatus et alto
vi superum, saevae memorem Iunonis ob iram,
multa quoque et bello passus, dum conderet urbem”

Iallafall, om igår var det ja. Hemma hos Anna runt åtta, då jag hann landa i den Agnemyrska soffan innan vi bräsde och hyrde filmerna jag inte kunde bränna ner. Nu var det klart inför Saw-marathon. Till er som inte fattat vad som är så bra med den serien, så titta längre ner. Där förklarar jag… Väl hemma där igen så slog vi direkt på första filmen. Hann väl ungefär halvvägs in i den innan jag kom på ”Anna, vi borde göra en tidslinje, för det blir krångligt sen”. Förvånande nog svarade Anna, ”Vill du det. Visst.” och gick och hämtade papper. Efter det satt jag och skrev ner alla stora händelser på små papperslappar som sedan placerades ut på vardagsrumsbordet. Jag har en liten bokstavskombination i bakhuvudet, over the rainbow, som gör att jag kan bli väldigt engagerad i att strukturera saker, bara det inte gäller min egen planering. Därför gick grejen med att hålla ordning på SAW-tidslinjen rätt bra. Trean och fyran var jobbiga, för dom gick så fort ibland. Men oj vad bra dom filmerna är. Vi satt iallafall till klockan kvart över sju på morgonen, eftersom filmerna tog lite längre tid när man skulle både förstå och skriva ner allt. Så spenderade vi vår natt. När vi såg film 2 och 3 var bror Joakim med också, ska nämnas. Klockan halv åtta var vi klara med att klistra vår tidslinje på toapapper och gick och la oss. Jag sov alltså mellan åtta och tjugo över tio. Det var min nattsömn det.

Sen vaknade jag som ovan står i panik över vad klockan var, sprang till bussen, nu sitter jag här och är på väg till Spinneriet för att hinna hämta ut biljetter innan halv tolv till Spring Awakening som börjar klockan tolv. Ska där möta upp med syster och vi ska mysa och sjunga med i låtarna: JAG DUMPAR SORGEEEEN! BLAHBLABLABLABLABLABLABLAHBLAH! JAG ÄR EN JÄVLA PAPPERSKOOOOOORG! Det ska bli skoj. Skriver ikväll eller inatt igen.

Hejda!

”Now my foolish boat is leaning, broken lovelorn on your rocks.”  

(For you sing, touch me not, touch me not, come back tomorrow.)

”You fold his hands and smooth his tie, you gently lift his chin.
Were you really so blind, and unkind to him?
Can’t help the itch to touch, to kiss, to hold him once again.
Now to close his eyes–never open them….

A shadow passed, a shadow passed, yearning, yearning
For the fool it called a home.

All things he never did are left behind.
All the things his mama wished he’d bear in mind,
And all his dad had hoped he’d know.

The talks you never had, the saturdays you never spent.
All the ‘grown-up’ places you never went.
And all of the crying you wouldn’t understand.
You just let him cry, ‘make a man out of him.’

A shadow passed, a shadow passed, yearning, yearning
For a fool it called a home.”

Så fruktansvärt fin text. Ojojoj. Vi satt på tredje raden, längst ut till vänster. Hela alltet var bra, jättebra, bäst. Jag grät som ett djur, fast inte lika intensivt som förra gången utan mer sansat. Efter ”Dumpar Sorgen” när det går åt helvete och under ”Lämnad kvar” är det ju nåt så fruktansvärt svårt att hålla sig, så då brast det. Från himmel till helvete på en halv minut. Åt skogen med känslobergochdalbanor. Stina grät iochförsig hon med, så det var lugnt. Under ”Purpursommar” grät jag också eftersom ”Dom du känt” varit innan och den slår en ju i magen. Men jag blev tröstad av ett par snälla ögon uppifrån scenen, så det gjorde min dag. Duktiga jävla människa med jordens ögon som bara tjoff, rätt in i själen. Vem det var håller jag för mig själv, men det värmde. Man känner sig ju alltid närmre skådisarna om man får ögonkontakt än vad man egentlige varit, det känns ju så mycket större, men det är jag glad över. Nu sitter jag och försöker komma ihåg texterna på svenska, för dom är kul att kunna. Jag har börjat gilla dom mer nu än vad jag gjorde efter förra gången. Allt blir ofta så fult när det översätts till svenska, men det här är inte så illa som jag först tyckte.

Underbara musikal. Kommer säkert skriva mer på torsdag, för då ska jag och Stina iväg igen. Ingen aning om vad vi får för platser, men det ska nog lösa sig. Ska bli kul att se den igen. Allt är så bra!

Efter hela musikalen och dröjande kvar efteråt för en glimt av både det ena och det andra, bussade vi inåt stan för att handla färg på Panduro (eftersom min ansiktsfärg låg i min neccesär som uppenbarligen är stulen), så det blev fem färgkakor för sammanlagt 350 kronor. På färg till att kladda i ansiktet med. När jag sedan åkt buss hem och sett på allt som skulle ses för kvällen (Beverly Hills, Jerry Springer, Äntligen hemma och House), sminkade jag Stina till Jokern, för att lära henne hur jag gör, eftersom hon i sin tur ska sminka någon annan. Det blev bra och på torsdag ska vi köpa vax så man kan göra ärr också.

Nu är det natta och eftersom inget mer har hänt idag så får det vara nog här. Ha det bra på er, nu ska jag försöka sova.

Tjaop!

”But there’s nowhere to hide from these bones, from my mind…”